Graderingar
Det i västerlandet mest kända tecknet på att någon utövar någon budo är att vederbörande bär ett färgat bälte. Även om gemene man inte vet särskilt mycket om dessa saker, vet man vanligtvis så mycket att de som utövar någon budo, som ett yttre tecken på detta bär ett bälte i någon färg på träningen.
I massmedia har uttryck som bältesgrader, det svarta bältet, mästarbältet, etc. hjälpt till att hölja de olika budo-arterna och dess utövare i ett mystiskt skimmer. Detta är helt oförtjänt.
Låt oss först och främst konstatera att dessa bältesgrader är ett modernt påhitt. Det lär vara judons grundare Jigoro Kano, som också införde systemet med graderingar i budo. Dessförinnan användes olika typer av diplom, där läraren högtidligt deklarerade hur många tekniker eleven lärt sig och gavs nådigt tillstånd att undervisa i. Dessa diplom krävde endast bråkdelen av den träning och tidsåtgång som vår tids dan-grader förutsätter.
Med kyu- och dan-graderna blev det hela smidigare, förstås. Systemet har också i Japan tagits upp även av andra övningar och konster, såsom teceremoni, spel och allsköns annat.
Graderna ska ge uttryck för uppnådd förmåga och kunskap. Detta är inte alltid solklart för västerlänningar, som redan i grundskolan lär sig att se betygssättning som ett slags höjdhopp - rätt vad det är tar man sig över ribban och slår rekordet, varpå det inte spelar någon roll om man sedan aldrig gör om det.
Budons grader ska inte alls visa på enstaka topprestationer, utan den höjd som man ledigt tar sig över. Graden är alltså ett mått på ett passerat stadium i utvecklingen.
Det är lätt att underskatta denna nyans mellan österländskt och västerländskt. Inget av allt det värdefulla inom personlig utveckling kan man förlora när man en gång uppnått det. Budo ska leda till insikt och sofistikation, som man förhoppningsvis blir allt bättre på, hur åren än går och åldern rynkar ansiktet, gör lederna spröda och fötterna trötta.
Den västerländska idrotten är i realiteten förbehållen ungdomen, medan budo dräller av fantastiska utövare som fyllt såväl 60 som 70 år. Vad de saknar i spänst tar de med råge igen i rutin, förfining och auktoritet. Så länge man fortsätter att träna, bör man kunna utvecklas. Och passerade stadier i denna utveckling markeras med grader.
I Japan fungerar detta med automatik. Varefter åren går läggs dan-grad till dan-grad, och så är det inte mer med det. I väst har dock, som en följd av mytbildningen runt det svarta bältet, grader blivit väldigt mycket politik.
Naturligtvis kunde budon fungera utmärkt helt utan graderingar - kanske till och med bättre. Det får nog förbli hypotetiskt, bältesgraderna – och de svarta bältena - har definitivt kommit för att stanna, kanske framför allt för deras symbolvärde.
Men när vi nu har graderna som en integrerad del av budoträningen måste vi göra allt för att de ska fördelas efter kunskapsnivå och inget annat, och att de ska vara ett pedagogiskt stöd.